Romsk modevisning, cittra-sittning & en dragtant!

Året går mot sitt slut men jag har fullt upp med att smälta den senaste månaden..

Jag är ärligt, innerligt tacksam över att få leva i den här tiden

av kaos, uppvaknande, yrvaknande, splittring & återförening, grymhet & kärlek.

Jag får så otroligt spännande uppdrag av livet,

där jag kan använda mina spretiga talanger ­- byracka/blandras som jag är..

På en dryg månad har jag fått äran att;

­- avsluta en 5 månaders Helig­turné i Kalmar

­

- sjunga på fredskonserten 1a Världsfreden

i Oskar Fredriks kyrka, (ingen bild)

- demo för en värdig asylrätt (sista bilden längst ner)

­- spela på en romsk modevisning,

­

- ha cittra­sittning (?) ute i svensk urskog,

- dragspels-demonstrera mot exploateringen av Sapmi

på riksbron i Stockholm

­

- återuppliva drag­tanten Leah Zarander, på Skriet från Vildmarkens debutrelease i Gamla Stan

-Tygakrobatik, färgperformance & extatisk dans i Ärlegården,

guidad av Rachel & Buster

(Jag sjöng 3 sånger och gästades av samiska Elin Teilus)

- bo på slott & göra teater på Vara konserthus

- delta i mässan ”En jord att leva på” som avslutade

ett 3-­dagars retreat i Hjällbo kyrka, med Lisa Westberg & hennes sköna ungar

­

- göra musik med 13-­åringar i Biskopsgården

­

- möta människor i Nordstan i en minuts tyst ögonkontakt

­

- möta medskapare i den inre omställningen

när jag medverkade i bokreleasen för antologin ”Sånger från Jorden”.

Jag skulle så sjukt gärna vilja skriva 3 bloggar om vart och ett av dessa

spännande tillställningar, men det kommer så många nya hela tiden!

I mitt ”privata liv” (även om jag inte tror på nån sån uppdelning)

har jag fått möta så många nya modiga sprakande varelser.

De har vrängt mig ut ur min självömkan & självupptagenhet.

De har lett mig genom snåriga motstånd tillbaka till

kärlek

som naturligtvis inte kommer i den form jag planerat, kämpat för..

Så vad har jag lärt mig denna (inuti och omkring oss) så dramatiska november månad 2015?

Jag har förstått varför jag mest spelar mina sånger i kyrkor & på kursgårdar.

Dit kommer människor som vågar öppna sig & låta det göra ont.

Lika ont gör det i mig, för att komma dit där jag kan släppa taget om mig själv,

om hur perfekt allt borde vara, men sällan är.

Och jag ångrar mig ibland – varför utsätta sig för denna exibistionistiska tortyr?

För det gör ont att växa, att leva & älska.

Och vi växer så det knakar tror jag.

Allihop.

Utan vi märker det.

Mitt i steget.

Jag läser på en del statusuppdateringar och i artiklar:

”Vi får aldrig låta rädslan segra.”

Men för mig är rädslan ingen fiende som kan nedkämpas.

Rädslan är en dörr till en magisk trädgård.

Det är kanske på den skälvande tröskeln vi växer.

Vi kan faktiskt ha rädslan som vägvisare.

Om vi blir rädda så finns där förmodligen nånting viktigt,

en dörr till ett större rum i oss. Lite längre in.

Låt oss bara gå dit med en öppen famn.

Ibland behöver någon leda oss dit.

Många saker kan vi bara göra tillsammans.

Det är kanske så den här bloggen ska sluta?

Var det för tjusigt?

Hjälp mig då.

Jag klarar inte detta själv.