Skriv för ditt liv!

Varför är det så roligt med ord?

Och att fläta samman dem med rim? Sedan addera färger med hjälp av musik?

Jag är nog inte ensam om att tycka det.. Den här bloggen är för oss som alltid skriver. Jag minns raderna i min första nedskrivna dikt. Jag var 8 år och satt på strandpromenaden i Visby;

”och solen sjönk i havet / i djupblå vågors famn..”

Jag ville fånga ögonblicket, uttrycka min tacksamhet på nåt sätt.

Ungefär i samma ålder gjorde jag min första låt ”Concussion Story”. Mamma som var engelsklärare hade givit mig ordet för hjärnskakning. Det var en blues på svenska om hur jag halkade på isen och slog i huvudet, hamnade på sjukhus där de bjöd på saft..

Jag var så stolt & skrev en ny om Stig Vig –>

-sångaren i Dag Vag, mest för att namnet lät som en barnbok, och för att jag också var så vig att jag lätt kunde lägga båda benen bakom nacken.

Det var dock i tonåren det lossnade. Efter otaliga försök på engelska -som mest var olika ljudhärmningar & alliterationer som tex Laughlin Lied, om ingenting- så läste jag en dikt av Garcia Lorca som skrev i en dadaistisk stil;

”Över det gula fältet vandrar ett olivträd Ett ensamt olivträd.”

Jag fortsatte - nu på mitt eget språk -

med hans översatta dikt, då jag undrade hur det gick sen.

Det blev nog ganska obegripligt. Men nu var jag i alla fall igång.

Vi uppträdde med låten i en av de första Musik Direkt -en europeisk talangtävling- och tjejerna på första raden skrek.

Efteråt upptäckte jag att det förmodligen var för blodstänket på min turkosa gitarr. Jag hade spelat sönder nagelbanden utan plektrum.

På Nordiska Visskolan (som fyller 30 år i år!) mötte jag för förstå gången andra vandrande olivträd med oskrivna texter i klasar hängande över sig.

Vi sjöng för varann, lyssnade på varann, inspirerades & prokrastinerade. Mest det senare. Faktum är att jag tror det är en stor del av själva skrivandet.

Motståndet.

Ungefär som när man ska hitta magstödet i den där sångövningen

-när man ska lyfta något tungt samtidigt som man sjunger.

Ja, kanske är motståndet - prokrastinerandet, till för att finna tyngden eller tyngdpunkten i sin text.. hm!

Inte rädd för döden

YOUTUBE-KANAL

Nu har jag antagit den halsbrytande, blyertspenneknäckande uppgiften

att skriva en låt i veckan i ett helt år!

Hittills har jag klämt ur mig 5 låtar.

(Applåd!!)

Här den senaste (med Elmer på munspel):

Det vackraste ordet

Meningen är att sänka mina egna trösklar, öva upp hantverket

- inte bara sitta och vänta på Godot (inspirationen)..

Och dessutom bjuda in er i processen.

Kanske blir nån peppad?

Jag gillar oxå det skissartade i andras texter, även om det kan kännas naket med egna ofärdiga texter.

Work in progress-alster är ofta mer spännande än slutprodukter.

Det är som med livet som aldrig blir färdigskulpterat.

En kaotiskt repetition utan ens ett utkast till manus.

En stökig ateljé med färger på golvet.

Eller mina egna överstrukna rader, med alternativa synonymer & pilar hit & dit

-skrivna på kuverten till gamla räkningar..

Här är kanske nästa veckas låt?

Drönare & orkidéer

Och jag kommer faktiskt inte på något tjusigt slut på den här bloggen.

Skriv för ditt liv!